Margareta Normell

Efter att ha lyssnat på Margareta Normell, blir det ännu mer tydligt hur viktigt bemötande är. Hur fel det kan bli, hur man kan ge en människa egenskaper den egentligen inte har. Vi blir till i andras ögon. Vad vi klarar eller inte klarar kan komma ifrån hur vi blivit bemötta. (Talar någon om för dig att du ex. bör undvika matematik och kanske satsa på något annat, är det väldigt lätt att tro och intala sig själv att man suger på det.)
Mentalisering, att intressera sig för vad man själv och andra tänker, känner, bli nyfiken på och fundera över varför någon reagerar på ett sätt som känns helt obegripligt.
Det är väldigt lätt att istället bli ledsen, förbannad, eller ta åt sig. Åter igen en träningssak. Det Margareta sa, att bli bättre på att reagera spontant i stunden, skulle jag behöva träna på.
Att få lov att känna färdigt sin känsla! Inte direkt servera en lösning eller försöka få någon att tänka på annat, man kanske bara behöver få ventilera.



Det blir till att läsa boken! Pedagogens inre rum : om betydelsen av känslomässig mognad.
Margareta slog även ett slag för grupphandledning, något som flera kollegor har flaggat för, lite som en fortsättning av mentorgrupper. Man blir aldrig klar och fullärd.

Öva, öva

Har läst en massa bra saker om hur man ska tänka, bra strategier. Vara en container, där en person kan få ösa ur sig, inte lägga några värderingar, inte gå i försvarsställning. Är väldigt trött idag, det känns ibland övermäktigt, men jag ger mig inte. Det är väl bara att öva, öva och öva lite till.


- Posted using BlogPress from my iPad

Tankar inför webbinariet

Vilka dilemman kan ni se i detta uppdrag?
Det är viktigt att jag som mentor ser på min adept som en kollega och inte som någon jag ska handleda. Tror det kan bli lätt att bli tilldelad den rollen. Tror också det är lättare att vara mentor på en annan förskola än den jag själv arbetar på, det kanske t o m är så att man inte alls ska mötas på arbetsplatsen utan ngn annanstans, vi ska ju inte bedöma eller ha åsikter om hur adepten arbetar i barngruppen eller arbetslaget utan ska lyssna, agera bollplank i första hand.

Hur kan ni hjälpa adepten att få möjlighet att pröva alla delar?
Vi kan prata om arbetets alla delar, adepten kan ta på sig att testa en del i taget inför våra träffar, där vi kan diskutera hur det gått och hur adepten upplevt det.

Vilka erfarenheter/ kunskaper kan du bidra med?
Eftersom jag arbetat i många år och varit med om en hel del och fortfarande tycker arbetet är spännande och att jag bara lär sig mer och mer hela tiden, tror jag att jag kan förmedla en glädje och positiv bild av vårt yrke blandat med erfarenheter och upplevelser jag kan "dela med mig" av eller åtminstone diskutera kring. Jag tror inte på ngt sätt att jag är fullärd eller fulländad, utan tror det kan bli ett givande och tagande mellan mig och adepten.

Vilka är dina egna förväntningar?
Jag tror adepten kan fylla i med lite ny forskning jag kan få ta del av, och hen kommer med nya oförstörda ögon som ställer krav på mig och får mig att fundera.

Hur kan du se till att tid skapas som behövs för att ta vara på kontakten med adepten?
Ställa en del krav på min Förskolechef. Nu har vi ju ett bra system med mentorer i Mölndals kommun, där man förstått vikten av detta. Hoppas det är ngt man kommer att fortsätta satsa på.

Kan du vara långsiktigt engagerad?
Det är jag helt övertygad om. Detta är väldigt viktigt, och egentligen tycker jag att varje nyanställd skulle må bra av att ha en mentor, även om man inte är nyutexad och "ny" i yrket. Det kommer hela tiden nya råd och rön, förändringar i skollagen, reviderade läroplaner och nya frågeställningar som behöver bemötas och diskuteras.

Vilka hinder/ dilemman kan ni se i detta uppdrag?
Tid är väl såklart en svårighet, hur man än ser på det, både för mig som mentor och för adepten. Man tar tid i anspråk från arbetslaget och barngruppen. Det kan ev. bli känslomässigt jobbigt, vi arbetar med människor och det kan säkert dyka upp "tuffa" dilemman. Det finns inga enkla klara svar att ge.



- Posted using BlogPress from my iPad

Mentorskap i skola och förskola

I kap 4 skriver Birgitta Hammarström-Levenhagen om hennes syn på Mentorskapet, att en förutsättning är att mentorskapet friställs från bedömningsprocessen och att mentorn inte ska ha ngn rapporteringsskyldighet. Det håller jag verkligen med om, en Mentors uppgift är ju inte att bedöma, men ändå blir det säkert lätt för adepten att få den känslan. Därför skulle jag välkomna den eventuella förändring att de studerande kan ansöka om legitimation direkt efter sin utbildning, då kan mentorn inta sin rätta skepnad, stödja, lyssna, agera "bollplank".

Jag håller även med henne om att mentorn inte ska delta i verksamheten tillsammans med adepten eller göra egna direkta observationer av adepten i barnarbetet. Det skiljer sig från hur mentorns funktion beskrivs i reformen, men det är ju väldigt lätt att mentorsrollen förvandlas till en handledarroll. Mentorskapet ska inte bli en förlängd verksamhets förlagd utbildningshandledning.
En mentor ska vara en hjälp att mildra den ev. Praxischock den nyutexade kan känna, ge stöd, stimulera till professionell utveckling och samtidigt ta tillvara den nya förskollärarens entusiasm och kompetens.



- Posted using BlogPress from my iPad

Vara mentor är en konst!

Nu har jag suttit och läst och funderat,reflekterat och känner mig helt slut. Det är inte en enkel sak att vara mentor.
Du ska vara en ofantligt god lyssnare, det är verkligen A och O. Du ska vara en aktiv lyssnare, spegla det adepten säger, men inte lägga in några egna tolkningar och värderingar. Du får inte vara helt tyst, då det också kan förmedla en känsla. Du ska vara här och nu. Det kan ju tyckas som en enkel sak, men jag känner mig lite matt. Samtidigt kändes det gott att läsa att det inte räcker med bara kunskap om detaljer,tekniker, strategier, metoder och trick, även om det är nog så viktigt, utan det måste till känslor, har man själen med sig kan man man göra sig skyldig till några detaljfel utan att för den skull vara en dålig samtalsledare/mentor. (Anders Engqvist, Om konsten att samtala)


Det viktiga är att anpassa graden av struktur till vad just denna adepten är mest betjänt av, inte använda sig av en standardstruktur. Anders Engqvist liknade det vid en schackspelare som lät spelet styra strategin inför nästa drag.



Jag som mentor ska se min adept som jämbördig och oberoende, jag är inte där i funktion av undervisare utan ska finnas som ett stöd som inriktar mig på adeptens egna personliga utveckling och förmåga. Det känns som en självklar sak. Det är ju inte en studerande utan en kollega. Att introduktionsåret kan eller bör ses som ett kollegialt utvecklingsarbete (kap 5 Mentorskap i skola och förskola) är precis vad jag tycker. Det är ju jätteviktigt eftersom vår verksamhet bygger på att vi fungerar i ett arbetslag.
Den nyutexade förskolläraren måste inkluderas i arbetslaget och få en självklar roll och erbjudas möjlighet att delta i utvecklingsarbetet på förskolan.


Att bolla med ngn borde vara en självklarhet/ rättighet för alla och då gärna med någon utomstående, även vi som är gamla i gamet.
Jag läste någonstans att man inte ska ha någon egen agenda i rollen som mentor, men samtidigt får man ju själv lära sig att se på saker och ting ur ett nytt perspektiv och kommer troligtvis att lära sig en massa om man är öppen. Självklart ska det inte vara mitt skäl, men det blir något man ändå får på köpet. Genom ett mentorskap får du en slags ”turboladdning” i din personliga utvecklig, skrev Freddie Larsson. Det blir något bra för båda parter och i förlängningen de förskolor vi arbetar på.